NYA ZEELAND - MILFORD SOUND

Efter Queenstown körde vi vidare till  Te Anau, där vi lunchade med den här utsikten över Lake Te Anau. Staden är den sista  innan man kör den långa "återvändsvägen" till fjorden Milford Sound. Vägen dit var himla vacker och man ville stanna hela tiden för att ta bilder, men vi sparade lite på pauserna eftersom vi hade lite bråttom till eftermiddagens båttur på fjorden.

Magnifika vyer på vägen.

Så kom vi då fram till slut och installerade oss i en stuga på Milford Sound Lodge, köpte båtbiljetter i receptionen och körde sen ner till hamnen där båtarna går ifrån. Det var en ovanlig dag eftersom det var en av de få dagar på året då det inte regnade. Det var faktiskt ganska soligt hela dagen. Tur eller otur? Det bildas tydligen massor av spektakulära vattenfall längs bergssluttningarna när det regnar.

Vi åkte på en "Encounter Nature Cruise" vilket innebar att vi fick åka väldigt nära en del klippor där sälar bodde. Här är en sömnig liten kut!

Sista bilderna för dagen 2x Mitre Peak, ikonen för Milford Sound.
Båtturen var bra och trevlig och allt var väldigt vacker, men det var väldigt blåsig så vi höll oss mest inomhus och iakttog större delen genom fönstren. Totalupplevelsen av fjordlandet var häftig och spektakulär och unik, men det är mycket bilkörning och tid man får lägga för att få uppleva det. Det är ju verkligen inget man kan passera på väg till något annat.

 Det här är från dagen efter, på väg tillbaka till civilisationen, men fortfarande uppe i bergen.

Älskar trädet, men inte vädret.

Ganska fint trots allt...

Paus vid Lake Gunn, så vackert. På båtturen i Milford Sound träffade vi ett par från Norge som hade varit där tidigare den dagen, alltså dagen innan denna bilden togs, och de visade bilder när solen sken och himlen var klarblå och det var världens vackraste. Vi hade inte samma tur, men tyckte fortfarande att det var väldans vackert.

De bästa färgerna, ganska nära Te Anau igen. Det var så varmt och skönt här jämfört med i Milford, men tyvärr tyckte även tusentals sandflugor att det var en härlig plats, vilket resulterade i att vi sprang tillbaka till bilen och spenderade åtskilliga mil på vägen åt att försöka ta kål på alla kryp som hade följt med in. Kursen var nu inställd på Dunedin.

NYA ZEELAND - TILL OCH FRÅN LAKE TEKAPO

När vi hade lämnat Akaroa och regnbågen bakom oss körde vi på åt sydväst några timmar, med siktet inställt på Lake Tekapo.

Bästa fikat i Nya Zeeland på ett café i det lilla samhället Fairlie. Vi fikade på samma ställe första gången vi var i NZ och hade längtat tillbaka och blev väldig glada när vi insåg att inget hade förändrats och att utbudet var detsamma. Jag tog exakt samma sak som då; citronmarängpaj och en sojalatte. Mmm...

Den härliga utsikten när man börjar närma sig Lake Tekapo. Först är allt bara platt platt platt och så dyker det plötsligt upp en bergskedja i horisonten.

Så kom vi då fram till slut och bokade en campingstuga för två nätter, precis vi den där turkosa sjön, som skymtar bakom nyponen. Jag tog en bild på dem för att det hade blivit så väldigt höstigt så snabbt, eftersom vi hade kört både söderut och upp 700 m ö h. Målet med besöket var att Lukasz skulle få gå på en star gazing tour. Förra gången vi var där blev det ju inställt båda nätter på grund av moln.

Vi begav oss direkt ut på en promenad som tog oss en bit längs med sjön och sedan ett antal hundra meter upp till toppen av Mount John, där observatoriet och astrocaféet ligger.

Utsikten är fantastisk, som en tavla. Fast det var ganska kallt ute, så vi gick in och värmde oss på caféet.

Fikade länge. Kopparna matchade ganska bra med omgivningen.
Så småningom gick vi ner för berget igen och när vi väl var nere igen hade det börjat mörkna och blivit riktigt kallt, typ nollgradigt, så vi gick till restaurangen vid de varma poolerna och värmde oss med en bit mat.

Senare på kvällen begav sig Lukasz iväg för att gå på den där stjärnskådnings/astrofoto-turen och det visade sig att det var den klaraste natten på flera år! Så det var riktigt lyckosamt. Det blev många fina bilder, som den ovan, där man tydligt ser vintergatan.
Dagen efter tog vi bilen upp till astrocaféet och jag deltog i en rundtur på observatoriet där man fick se teleskopen och kontrollrummet och annat skoj.

På eftermiddagen körde vi norrut på östra sidan av Lake Tekapo och spanade på stora fåglar och stora kottar. Hittade massor av gigantiska kottar, men de allra största växer på ett träd som står på en helt vanlig villatomt inne i samhället. Vi körde förbi huset denna gången men det var ingen hemma, fast vi fick ju se det på nära håll förra gången vi var där. På kvällen begav sig Lukasz ut för att fota och jag tyckte han var iväg väldigt länge, men när han kom tillbaka igen visade det sig att han hade hängt med på en till likadan tur som föregående kväll. Han hade lyckats pruta till sig turen till halva priset.

Sen hängde jag med honom till The Church of the Good Shepherd, ett klassiskt motiv som figurerar på nästan alla nattbilder från Lake Tekapo. När vi kom dit var det beckmörkt och tyst, men efter en stund började det prassla lite här och där och man förstod att det var en massa andra fotografer ute bland grästuvorna. Vi hade såklart ficklampa med oss så att vi kunde se vart vi steg. Annorlunda kvällsnöje kan man säga.

Nästa morgon var det åter igen dags att röra på sig, så vi packade bilen och fortsatte åt sydväst, en sträcka som vi faktiskt inte hade kört förut. Här är den strålande utsikten vid Lake Pukaki där vi bara stannade till några minuter.

Körde över en böljande bergskedja innan vi några timmar senare kom fram till Wanaka, där det blev lunchpaus på stranden.

I Wanaka var det betydligt varmare eftersom det inte ligger så högt. Det blev dock ingen lång visit eftersom vi skulle vidare till Queenstown. Vi passade på att besöka Arrowtown, en pittoresk liten guldgrävarstad, strax utanför Queenstown, där all gammal charm och vackra byggnader finns kvar och lockar många turister, däribland oss. Vi spenderade natten i Queenstown och det som hade varit en härlig varm höstdag byttes mot en iskall kväll och natt, vilket gjorde att vi bara höll oss inomhus och försökte hålla värmen.

NYA ZEELAND - KAIKOURA OCH AKAROA

En bild säger mer än tusen ord.  Svart sand, turkost vatten och världens bakgrund! Det är Kaikoura det.

Det var en strålande vacker dag i början av april och vi satte upp oss i kö för att åka på valsafari. Denna blev emellertid inställd eftersom inga valar hade skymtats det senaste dygnet. Vi blev istället erbjudna en kust-tur till pangpris, som vi givetvis tackade ja till.

Vi åkte med en båt längs kusten och såg ett stim barracudor simma förbi samt albatrosser som vilade på vågorna innan vi kom till en vik strax söder om Kaikoura där hundratals delfiner hoppade och lekte. Jag som bara trodde att de hoppade och gjorde volter på typ Sea World, men de gör det på riktigt, bara för att de kan och för att det är så kul! Jag var förtrollad!

Kolla in denna fina!

På vägen tillbaka såg vi även en familj med Hectordelfiner, en väldigt sällsynt art som lever på grunt vatten och har en rundad ryggfena.

Vi var i Kaikoura mindre än ett dygn, men ack vilket minnesvärt sådant! Vi kom dit sent en kväll och åkte på eftermiddagen. Ett antal timmar senare, när det åter var mörkt var vi framme i Akaroa, en vulkanformad halvö, en timme sydöst om Christchurch. Vi såg inte omgivningarna när vi åkte dit, eftersom det var så mörkt, men vi märkte att det först gick väldigt mycket uppför och sedan väldigt mycket utför (ner i kratern). Vi bodde på ett jättefint hostel (Halfmoon Cottage) där vi träffade väldigt trevliga människor som vi kollade på film med på kvällen. Det blev Searching for Sugar Man.   

Dagen efter var vädret inte på topp, men vi ville ju upptäcka omgivningarna ändå. Vi bodde ett antal km utanför det lilla samhället Akaroa och började med att köra dit och kolla läget. Det är tydligen den mest franska staden i NZ, pga ett gäng fransmän som bosatte sig där på 1800-talet och en del gator bär fortfarande franska namn etc. Vi hängde en del på pirerna och tittade på utsikten, sen började det dugga och vi åt grönsaksscones på ett café och sen gick vi på second-hand och köpte en Elvis-cd till bilden samt varm tröja och mössa för 15:- eftersom hösten gjorde sig mer och mer påmind.

Sen körde vi upp på "kraterkanten".

Ganska fin utsikt kan man säga. Ibland var det dock superläskigt när vi körde genom molnen, som låg precis på kanten och man visste att det var superbrant på sidorna om den smala vägen. Man kunde ju inte se om man mötte någon förrän de var fem meter framför oss!

Jag gillar fint gräs.
Vi körde ner i en av de måånga vikarna som bildats i utkanten av halvön. Vi valde "Le Bons Bay" där det var lågvatten och solen tittade fram så magiskt i ungefär två minuter. Sprang runt lite på den spegelblanka stranden och fotade lite allt möjligt.

Där fanns några ståtliga träd som var lite smått photogenique. Jag gillar träd också. Särskilt stora träd.
Den vanliga vägen mellan vårt hostel och Akaroa tog kanske tio minuter, men uppe på kraterkanten var det så snirkligt och smalt så det nog tog en timme! Vi hittade ett fish'n'chips-ställe på vägen och delade en portion medan vädret blev allt sämre utanför fönstret.

Så här såg hostelet ut, precis innan vi  lämnade det nästa morgon. Jag bara älskar de där koloniala verandorna, kan jag snälla få en? I julklapp kanske?
Jag hade så gärna velat få uppleva Akaroa i vackert väder, när bukten är full av delfiner och vita segelbåtar. Det är ju snart högsommar i NZ igen. Om man skulle kolla på flygbiljetter...

Vi körde mot regnbågen på vägen därifrån.

NYA ZEELAND - NORRA SYDÖN OCH WHARARIKI BEACH

Efter mitt paradis, som jag skrev om i föregående inlägg åkte vi vidare norrut på sydön. Vi körde över bergen, passerade Nelson, stannade till för en liten vinprovning och hittade till slut fram till ett hostel utanför Marahau. Där bodde vi två nätter, och den hela dag vi fick spenderades till fots i Abel Tasman National Park. I princip alla vi träffade hade varit där eller skulle dit och vandra, oftast flera dagar eller veckor, men vi tog bara en dagstur på 14 km. Man var dock tvungen att ta vattentaxi upp till en vik, där man blev avsläppt, för att sedan vandra tillbaka söderut till Marahau. Det kostade några hundralappar och man behövde boka lite i förväg, men det var helt klart den trevligaste taxifärden jag varit med om. Vi började med ett dopp i en vik med gyllene sand, och knatade sedan på. Det var nog 30 grader varmt och strålande solsken så det var lite jobbigt i början när vi hade uppförsbacke, men det var bara att tåga på och vi passerad hur många vackra vikar som helst, varav en syns på bilden ovan.

När vi var färdiga med Abel Tasman och efter en frukost på stranden i Kaiteriteri körde vi inåt landet och upp över nästa bergskedja, där vi stannade på en gård och klappade snälla djur, innan vi fortsatte nästan så långt norrut vi kunde och checkade in på ett hostel vid namn The Innlet, strax norr om Collingwood.

Det var ett så himla härligt ställe där vi bodde två nätter och träffade jättebra människor, spelade piano, plockade fikon i fruktträdgården och bakade äppelpaj till alla gäster båda kvällar. Hängde mycket på den underbara verandan men gick in när det började regna. Det regnade en halv dag, och det var nästan det enda regnet på hela vår resa. Vi hade några skurar i bilen också och på nätterna i Auckland, men sådant märks ju knappt.

Vi hade inte ett rum utan bodde en bit från huset i en stationär gammal husvagn med sötaste inredningen. Kolla bara! 

Vi visste att vi ville till det nordligaste området på sydön, men vi hade inte hört något om det, utan tyckte bara det skulle vara en kul grej. Och VILKET ställe sen då! Det var helt magiskt vackert! Vi var där sent på eftermiddagen efter regnet och i lagom tid till lågvattnet.

 Vi började med Cape Farewell, där det på vägen från parkeringen till havet såg ut lite som Fylke.

Där var en klassisk arch med dundrande vågor och starka vindar. Knöt luvan tajt runt huvudet och knäppte några bilder innan vi höll på att blåsa bort.

Sen körde vi en liten bit, till Wharariki beach (uttalas Farariki), som vi blivit tipsade om på hostelet. En liten promenad från parkeringen bjöd åter på böljande Fylkelandskap.

 Så här såg det ut när vi äntrade stranden. Silverskimrande och ganska svårt att gå.

 Lite mer av samma vara. Jag tyckte det var hur fint som helst!

Vi höll till höger (östra delen av stranden) och gick till klipporna där unga sälar lekte och showade för oss i pölarna som bildas vid lågvatten. Vi satt där ett bra tag och bara njöt av deras skådespel.

 Just look at those eyes!

 Något som inte existerar i Sverige, spegelblanka stränder. Så vackert!

Mitt på stranden finns några stora klippor, Archway Islands.

Allt eftersom vi promenerade västerut ändrade de karaktär.

Ljuset var helt otroligt.

Till slut, när vi var riktigt lång västerut på stranden såg de ut såhär och man förstod varför klipporna heter som de gör. Det tog ganska lång tid att gå längs stranden, men det var verkligen värt det, jämfört med att gå ner och upp samma väg. Vi hade sällskap på vår promenad av ett par från Amsterdam som vi träffade på vårt hostel.

På vägen tillbaka till bilen blickde vi bakåt över kullarna och knäppte några bilder på fåren som ett och ett gick upp på kullen och spanade in solnedgången.