När vi var färdiga med Abel Tasman och efter en frukost på stranden i Kaiteriteri körde vi inåt landet och upp över nästa bergskedja, där vi stannade på en gård och klappade snälla djur, innan vi fortsatte nästan så långt norrut vi kunde och checkade in på ett hostel vid namn The Innlet, strax norr om Collingwood.
Det var ett så himla härligt ställe där vi bodde två nätter och träffade jättebra människor, spelade piano, plockade fikon i fruktträdgården och bakade äppelpaj till alla gäster båda kvällar. Hängde mycket på den underbara verandan men gick in när det började regna. Det regnade en halv dag, och det var nästan det enda regnet på hela vår resa. Vi hade några skurar i bilen också och på nätterna i Auckland, men sådant märks ju knappt.
Vi hade inte ett rum utan bodde en bit från huset i en stationär gammal husvagn med sötaste inredningen. Kolla bara!
Vi visste att vi ville till det nordligaste området på sydön, men vi hade inte hört något om det, utan tyckte bara det skulle vara en kul grej. Och VILKET ställe sen då! Det var helt magiskt vackert! Vi var där sent på eftermiddagen efter regnet och i lagom tid till lågvattnet.
Vi började med Cape Farewell, där det på vägen från parkeringen till havet såg ut lite som Fylke.Så här såg det ut när vi äntrade stranden. Silverskimrande och ganska svårt att gå.
Lite mer av samma vara. Jag tyckte det var hur fint som helst!
Vi höll till höger (östra delen av stranden) och gick till klipporna där unga sälar lekte och showade för oss i pölarna som bildas vid lågvatten. Vi satt där ett bra tag och bara njöt av deras skådespel.
Just look at those eyes!
Något som inte existerar i Sverige, spegelblanka stränder. Så vackert!
Mitt på stranden finns några stora klippor, Archway Islands.
Ljuset var helt otroligt.
På vägen tillbaka till bilen blickde vi bakåt över kullarna och knäppte några bilder på fåren som ett och ett gick upp på kullen och spanade in solnedgången.