22 augusti 2013

NYA ZEELAND - NORRA SYDÖN OCH WHARARIKI BEACH

Efter mitt paradis, som jag skrev om i föregående inlägg åkte vi vidare norrut på sydön. Vi körde över bergen, passerade Nelson, stannade till för en liten vinprovning och hittade till slut fram till ett hostel utanför Marahau. Där bodde vi två nätter, och den hela dag vi fick spenderades till fots i Abel Tasman National Park. I princip alla vi träffade hade varit där eller skulle dit och vandra, oftast flera dagar eller veckor, men vi tog bara en dagstur på 14 km. Man var dock tvungen att ta vattentaxi upp till en vik, där man blev avsläppt, för att sedan vandra tillbaka söderut till Marahau. Det kostade några hundralappar och man behövde boka lite i förväg, men det var helt klart den trevligaste taxifärden jag varit med om. Vi började med ett dopp i en vik med gyllene sand, och knatade sedan på. Det var nog 30 grader varmt och strålande solsken så det var lite jobbigt i början när vi hade uppförsbacke, men det var bara att tåga på och vi passerad hur många vackra vikar som helst, varav en syns på bilden ovan.
När vi var färdiga med Abel Tasman och efter en frukost på stranden i Kaiteriteri körde vi inåt landet och upp över nästa bergskedja, där vi stannade på en gård och klappade snälla djur, innan vi fortsatte nästan så långt norrut vi kunde och checkade in på ett hostel vid namn The Innlet, strax norr om Collingwood.
Det var ett så himla härligt ställe där vi bodde två nätter och träffade jättebra människor, spelade piano, plockade fikon i fruktträdgården och bakade äppelpaj till alla gäster båda kvällar. Hängde mycket på den underbara verandan men gick in när det började regna. Det regnade en halv dag, och det var nästan det enda regnet på hela vår resa. Vi hade några skurar i bilen också och på nätterna i Auckland, men sådant märks ju knappt.
Vi hade inte ett rum utan bodde en bit från huset i en stationär gammal husvagn med sötaste inredningen. Kolla bara! 

Vi visste att vi ville till det nordligaste området på sydön, men vi hade inte hört något om det, utan tyckte bara det skulle vara en kul grej. Och VILKET ställe sen då! Det var helt magiskt vackert! Vi var där sent på eftermiddagen efter regnet och i lagom tid till lågvattnet.
 Vi började med Cape Farewell, där det på vägen från parkeringen till havet såg ut lite som Fylke.
Där var en klassisk arch med dundrande vågor och starka vindar. Knöt luvan tajt runt huvudet och knäppte några bilder innan vi höll på att blåsa bort.
Sen körde vi en liten bit, till Wharariki beach (uttalas Farariki), som vi blivit tipsade om på hostelet. En liten promenad från parkeringen bjöd åter på böljande Fylkelandskap.
 Så här såg det ut när vi äntrade stranden. Silverskimrande och ganska svårt att gå.
 Lite mer av samma vara. Jag tyckte det var hur fint som helst!
Vi höll till höger (östra delen av stranden) och gick till klipporna där unga sälar lekte och showade för oss i pölarna som bildas vid lågvatten. Vi satt där ett bra tag och bara njöt av deras skådespel.
 Just look at those eyes!
 Något som inte existerar i Sverige, spegelblanka stränder. Så vackert!
Mitt på stranden finns några stora klippor, Archway Islands.
Allt eftersom vi promenerade västerut ändrade de karaktär.
Ljuset var helt otroligt.
Till slut, när vi var riktigt lång västerut på stranden såg de ut såhär och man förstod varför klipporna heter som de gör. Det tog ganska lång tid att gå längs stranden, men det var verkligen värt det, jämfört med att gå ner och upp samma väg. Vi hade sällskap på vår promenad av ett par från Amsterdam som vi träffade på vårt hostel.
På vägen tillbaka till bilen blickde vi bakåt över kullarna och knäppte några bilder på fåren som ett och ett gick upp på kullen och spanade in solnedgången.