31 mars 2011

Dag trettio- Franz Josef Glacier

Paninifrukost intogs på ett café i Hokitika och efter en liten runda på stan körde vi vidare söderut. Vattnet i alla floderna vi passerade blev mer och mer isblått och såg fantastiskt inbjudande ut, men man kunde ana att det nog var ganska kallt.
Strax efter lunch var vi framme i Franz Josef, en liten by några kilometer från glaciären. Vi gick till i-siten och bokade in oss på en halvdags glaciärtrek. Bokade även ett motellrum dit vi åkte för att lämna våra väskor. Sen blev det hamburgerlunch på ett litet hak brevid trek-arrangören. Vi blev dock allt mer tveksamma över vad vi gett oss in på eftersom regnet bara tilltog minut för minut. Men vi bestämde oss ändå för att köra på och gick till arrangören där vi utrustades med regnkläder, grova kängor, varma strumpor, mössa, vantar och kramponger (isdobbar till skorna).
På grund av det dåliga vädret var vi bara en liten grupp på åtta personer och två guider som åkte iväg med buss. När vi parkerat väntade en kort promenad genom regnskog innan vi kom ut på den stora stenslätten framför glaciären. Då var det tydligen två kilometer kvar till basen på glaciären och det tog en stund att vandra dit på grund av terrängen, regnet och de tunga kängorna. Väl framme vid basen väntade en tung uppförsbacke-etapp på den grusklädda glaciärfronten. Det regnade väldigt mycket och man såg inte så bra för man behövde ha luvan uppe, vilket gav en tunnelseende.
Precis innan den bara isen började stannade vi och snörade på oss våra kramponger. Bilderna blev som synes inte bra eftersom kameran låg i en vattentät plastpåse.
Sen var det bara att traska på, ett steg i taget, men tungt nedtramp för att få grepp om isen. Vi gick upp för istrappor och kröp genom trånga isgrottor och klättrade genom hål i isväggarna. Det var häftigt och man blev fort varm, så vantarna fick åka av. Vi gick lite upp och ner och hit och dit och tittade in i en spricka på den vackra djupt blå isen. Om det är fint väder stannar man en stund på en platå och njuter av läget, men vi begav oss nedåt igen och vandrade över stenslätten och genom skogen tillbaka till bussen.
När vi var tillbaka i byn igen och lämnat tillbaka all utrustning gick vi till en mysig restaurang och pustade ut. Det hade trots vädeleken varit ett kanonäventyr som vi inte hade velat missa. Till middag beställde vi anklår med kumara, palsternacka och andra goda tillbehör.
I biljettpriset för glaciären ingick även inträde till Franz Josef Glacier Hot Pools dit vi kom en halvtimme innan de stängde. Det var mycket mysigare än Hanmer Springs. Fast så var det också mörkt och knappt några människor närvarande. Vi han precis prova alla pooler innan vi var tvugna att gå upp oh lämna stället.
Resten av kvällen spenderades som vanlig framför teven på motellrummet.

29 mars 2011

Dag tjugonio- Arthurs Pass och Castel Hill

Vi spenderade natten på samma B&B som natten innan och åt frukost med samma trevliga engelska par på morgonen. Sen gick vi en runda på stan innan vi äntligen kunde hämta bilen och lämna Greymouth bakom oss för att upptäcka fler fantastiska saker på Nya Zealand. Jag tycker bilden ovan är så fin för man kan riktigt se hur fort det går.
Vi hade bestämt oss för att köra inåt landet genom Arthurs Pass och sen tillbaka ut mot havet igen. Det finns nämligen inte så många vägar i NZ så ibland får man helt enkelt vända om man inte vill köra dit vägen leder. Vädret var strålande och utsikterna magnifika. Vi stannade och fotade nästan hela tiden.
Vid en rastplats med utsikt över avancerad ingenjörskonst stötte vi på ett helt gäng med Kea-fåglar, en väldigt orädd papegojart som bara finns i bergen i NZ. De gillar tydligen att gnaga på bildäck och gummit runt bildörrar och allt möjligt konstigt.
Sen körde vi vidare och efter en stund var vi framme i Arthurs Pass Village där vi delade på en pizza på restaurangen "The Wobbly Kea".
Sen körde vi vidare igen och såg häftiga berg på vägen. Vilka färger!
Efter ett tag var vi äntligen framme vid Castel Hill där man tydligen spelat in några scener till en Narnia-film.
Det är en i grunden ganska tom och karg kulle där en massa stora stenbumlingar ser ut att ligga utslängda och fascinerar en med sina enorma proportioner och runda former.



Vi sprang runt som små sockerstinna barn på julafton och klättrade och kröp och hoppade tills vi var alldeles slut. Det var verkligen superhäftigt.
Så bar det till slut av västerut igen. Vi var dock så trötta efter allt spring så vi stannade till på samma restaurang som tidigare i Arthurs Pass Village för att fylla på med lite espresso.
Väl framme vid havet igen körde vi till Hokitika och tog in på ett hotell. När solen gått ner och det blivit mörkt körde vi till en glow worm dell som vi sett skyltar till på vägen in i staden. Från parkeringen ledde en stig en liten bit in i skogen där man kunde ställa sig vid ett räcke och titta på klippväggar som blev mer och mer fyllda av små ljuspunkter till lysmaskar. Det såg ut som ett stjärnbestrött himlavalv och var så sagofint!
När vi kom tillbaka till stan igen var klockan inte mycket men alla restauranger hade stängt och det var helt dött. Vi lyckades dock hitta en öppen bensinmack där vi kunde köpa snabbnudlar och chips. Så spenderade vi helt enkelt resten av kvällen på hotellrummet med att koka nudlar och titta på tv.

22 mars 2011

Dag tjugoåtta- Om att förströ sig i Greymouth

Dagen började med trevlig frukost i sällskap av trevligt äldre engelskt par på vårt B&B. Sen åkte L för att lämna bilen på en verkstad vi fått adressen till från bolaget vi hyrt bilen av. Jag stannade och läste lite i trädgården i det fina vädret. När L kom tillbaka gick vi in till stadens lilla centrum där vi kollade i några butiker, fikade och shoppade några smågrejer.
Sen gick vi och tittade till Bilen, men det hade inte hänt så mycket där, så vi bestämde oss för att leta upp havet istället. Vi tänkte att man kanske skulle kunna bada. Efter ungefär tjugo minuters tråkig och konstig väg var vi framme på den konstiga stranden. Den var hur lång som helst, folk bodde alldeles framför den, men den var helt öde och oskött.
Den var i och för sig stenig och sluttade brant ett par meter precis innan vattenbrynet, men där var ändå fint och hade potential. Det var precis som att staden inte visste att den bodde granne med havet!
För övrigt kan nämnas att de flesta städer i Nya Zealand känns som hämtade ur någon gammal western-rulle.
Sen gick vi tillbaka till verkstaden och fick då reda på att bilen skulle behöva vara kvar över natten eftersom de väntade på en reservdel som skulle komma från Christchurch. Vad skulle vi ta oss till! Fast i lilla Greymouth, utan bil att ta oss på någon utflykt, stekande varmt och soligt utan möjlighet att bada.
Vi gick och beställde lunch på ett café och bestämde att vi skulle gå på bio på kvällen. Sen gick vi några rundor till på stan och sen hem och vilade lite innan det var dags att fixa till sig för att gå på middag. Vi gick till en restaurang i en stor gammal tegelbyggnad, som troligen varit ett bryggeri back in the days. Min mat var tyvärr inte så god så jag sneglade längtansfullt på L's hamburgertallrik. Efter middagen blev det dock en smaskig efterrätt till biofilm i form av Burlesque.

21 mars 2011

Dag tjugosju- Pancake Rocks och konsten att bemästra en paddel

Efter frukosten på tavernan åkte vi en bitnorrut igen för att spana in en fin strand vi sett kvällen innan, men när vi kom fram så "fanns" den inte på grund av högvattnet. Typiskt! Istället tog vi en promenad på "Truman Track" som ledde genom lite regnskog och sen ner till en speciell strand med runda stenar omgiven av häftiga klippor och grottor.
Sen åkte vi vidare och det blev ett snabbt kallt dopp för L i en undanskymd havsvik, som såg ut som en sjö.

Sen åkte vi tillbaka till Punakaiki för att kolla på Pancake Rocks, ett gäng klippor vid havet som fått sig en och annan avhyvling under de senaste miljoner åren och nu ser ut som stora högar med pannkakor staplade på varandra.
Efter det ville vi göra något kul, så vi hyrde varsin kanot och paddlade uppför en flod som normalt sett är alldeles kristallklar, men någon fördämning hade visst brustit uppströms, så nu var den brun och siltig istället. Det var fint i kalkstensklyftan där vi paddlade, men det var väldigt jobbigt att paddla mot strömmen. Flera gånger stötte vi på fall i olika storlekar där vi fick gå/klättra och dra kanoten efter oss för att komma förbi. Skönt var det när vi äntligen bestämt oss för att vända och bara kunde glida med strömmen tillbaka till hyrstället. Under färden hade vi blivit mer eller mindre uppätna av sandflugor. Otäcka varelser som gav små bett som kliade i flera veckor och gjorde sig påminda långt after att vi kommit hem till Sverige.
Efter att ha bytt om från dyngsurt till snustorrt begav vi oss vidare söderut, men efter bara en liten stunde började dock motorlampan lysa i bilen. Vi tyckte det verkade bäst att kolla upp det, så när vi var framme i nästa stad, Greymouth, tog vi in på ett B&B så att vi skulle kunna ta tag i bilproblemet nästa morgon.
Till kvällsmat blev det supergod sunday roast med primörer och skysås på hotellet i staden.

20 mars 2011

Dag tjugosex- Genom Lewis Pass till havet på andra sidan

Efter finfrukost bestående av Eggs Benedict, toast, pålägg, kaffe, te och juice gick vi ungefär hundra meter från vårt boende till Hanmer Springs Thermal Pools & Spa där de har sexton olika pooler tror jag. Både vanliga och några med helt naturligt ofiltrerat thermalvatten som luktade svavel. Alla pooler hade olika temperatur så man kunde prova sig fram till vilken man gillade bäst. Som tur var låg lufttemperaturen på runt tio grader vilket är bra när man ska bada i jättevarma pooler. Fast vi blev ganska dåsiga ändå. Men skönt var det!
Efter det åkte vi vidare västerut på den fina vägen genom Lewis Pass. Det var så vackert hela tiden.
Lunch i form av potatis- och blomkålssoppa med parmesan och bröd avnjöts i Maruia Springs, även detta ett spa med restaurang.
Senare blev det eftermiddagsfika i Reefton där vi även gjorde ett oplanerat besök i ett galleri/konstnärsatelje tillhörande Alison Hale som vi fick se "in progresss". Jag gillar verkligen hennes "unfinished style" även om tavlorna mest föreställer hästar.
Sen fortsatte vi vår resa västerut och efter någon timma var vi framme vid havet där vi tog av söderut. När vi kommit till Punakaiki tyckte vi att det var dags att sluta köra, så vi hittade ett rum på ett motell med tillhörande taverna, där vi fick i oss lite kvällsmat. Sen gick vi ner till stranden där vi precis hann se solen gå ner i havet!

14 mars 2011

Dag tjugofem- Längs med havet och inåt landet

På morgonen bestämde vi oss för att köra söderut, mot Kaikoura. Vädret var inte så bra, ganska grått, kallt och blåsigt och efter ett tag började det regna. Men vägen var som vanligt jättefin. I Ohau stannade vi för att vi såg en massa bilar som stod parkerade vid en rastplats. Vi insåg att folk stannat för att titta på en jättestor sälkoloni nere på klipporna. Så vi gick också dit tittade på de vuxna sälarna som låg och dåsade på stenarna och alla söta sälungar som lekte och plaskade i  vattnet.
Vi stannade till mest hela tiden och tittade på fina saker.
En bit innan Kaikoura råkade vi på ett väldigt oplanerat stopp. Jag såg en skylt där det stod Kincaid Lodge och bad L svänga av. Jag drog mig till minnes att en kollega berättat att han kände några som drev en Lodge i Nya Zealand, och det lustiga var att jag mindes namnet! Så vi körde in och ringde på och presenterade oss och blev inbjudna av de trevliga värdarna. En svensk tjej och hennes Nya-Zealändske man. Det var supertrevligt och vi blev visade runt och bjöds på kaffe med dopp och pratade en lång stund. 
Sen bar det av till Kaikoura där huvudattraktionen är att åka ut med båt på havet för att se valar, delfiner och albatross, men vi hade blivit rekommenderade att inte ge oss ut på grund av det dåliga vädret.
Istället blev det sopplunch på en irländsk pub och en titt på ytterligare en sälkoloni, som dock bara bestod av cirka fem sälar.
Sen bestämde vi oss för att köra västerut inåt landet. Det var en så himla fin sträcka och efter många stopp hit och dit var vi till slut framme i Hanmer Springs. Letade upp ett välrenommerat B&B med en supertrevlig värdinna. På kvällen ingick vinmingel med värdpar och andra gäster i sällskapsrummet, där det fanns biljardbord, dator, piano och en massa tidningar. Det var himla trevligt. När de andra gästerna gått fick jag en väldigt efterlängtad stund vid pianot. Senare på kvällen lånade vi med oss en film som vi såg på vårt rum innan vi somnade i vår stora sköna säng.
Så här såg vår egen privata veranda ut. Det var här värdinnan kom och serverade vår frukost dagen efter.

10 mars 2011

Dag tjugofyra- En resa över havet till Marlboroughs gröna dalar

Vi gick upp väldigt tidigt och vinkade adjö till Wellington och lämnade nordön bakom oss. Mönstrade på färjan Bluebridge och var snart ute på havet. Tunga moln skymde solen nästan hela resan och vi lät tiden gå framför två medelmåttiga, ytterst familjevänliga och helt okontroversiella filmer.
Landskapet var sanslöst vackert när vi seglade in i Marlborough Sounds och som vanligt var vattnet alldeles turkost. Hade solen bara visat sig från sin bästa sida hade det med all säkerhet varit hur sagolikt som helst.
Vid lunchtid gick vi iland i Picton, en väligt mysig liten kuststad omgiven av mjuka smaragdgröna berg.
Det första vi gjorde var att leta upp i-siten där vi bokade ett B&B och en vingårdstur med buss. Vi hann precis lämna våra väskor på rummet och köpa en burk friterad kyckling innan bussen kom och hämtade oss för vidare färd mot Marlboroughs fantastiska vindistrikt.
Vi var ungefär tio personer i gruppen och besökte fyra vingårdar. Det var himla kul och vackert och intressant. Gårdarna vi besökte var Hunters, Forrest, River Farms och Drylands. Från Forrest köpte vi med oss en flaska av "The Doctors' Riesling" som år 2009 utsågs till Nya Zealands bästa vita vin.
Som avslutning på turen besökte vi en liten chokladfabrik/butik där vi fick provsmaka några riktiga godbitar och köpte med oss en ask supergod macadamia crunch.
Kvällen avslutade med en lokal delikatess i form av Grönläppade musslor i vin och vitlök. Helt makalöst gott! Köket hade egentligen stängt, men pizza och musslor kunde de minsann trolla fram till oss!