31 maj 2011

Dag trettioåtta- Adjö Christchurch, hoppas vi ses igen

Det knep lite i hjärtat när jag vaknade på morgonen. Både för att det var sista morgonen jag vaknade på Nya Zeeland och även på grund av lite hemlängtan, eller var det kanske bara för lite sömn. Men vemodigt var det i alla fall.
Mannen som styrde och ställde i huset hade dukat upp en riktig kanonfrukost med fruktsallad, bröd, ägg och bacon. Tror det var den bästa frukosten vi fått på ett B&B.
Sen gav vi os ut på stan för att hinna se lite av Christchurch i dagsljus. Det blev kamerabutik, antikaffär, en titt på kyrkan, en sväng förbi konstmuséet och till slut Botaniska trädgården.
Men när vi väl kom dit insåg vi att vi bara kunde vara där i tio minuter innan vi skulle behöva gå tillbaka till bilen. Vi hann med ett växthus där det fanns en tropisk avdelning, ett blommande begoniarum, en torr kaktushörna och en sektion med orkidéer.
Sen fick vi skynda oss tillbaka till vårt B&B för att hämta bilen och lyckades utan större omvägar hitta till stället där vi skulle lämna bilen. Vi fick tillbaka lite pengar på grund av att vi fick ha den på lagning över natten i Greymouth några veckor tidigare och så fick vi veta att vi rullat 375 mil!
Sen fick vi skjuts till flygplatsen och några timmar senare var vi i Sydney där vi fick boarda väldens största passagerarflygplan Airbus A380.
Alldeles nytt och fräscht, med fantastisk service och världens komfort. Man kunde knappt höra motorerna och märkte knappt av start eller landning. Superskönt. När vi mellanlandade för tankning och städning i Singapore hade vi ännu inte sovit någonting och var så trötta att vi kunde somnat ståendes uppochner. Klockan var kväll i Singapore men morgon i NZ-tid och vi hade varit vakna nästan ett dygn. Till slut fick vi äntligen boarda igen och sov gott från och till ända till London.
Där fick vi några timmars shopping innan det var dags att åka till Köpenhamn och sen hoppa på tåget som tog oss hem till Helsingborg. Och så var det fantastiska äventyret till ända.

30 maj 2011

Dag trettiosju- Orkanvindar och sista kvällen i Nya Zeeland

Efter frukost på ett café bestämde vi oss för att åka och leta upp ett särskilt träd. I lobbyn på vårt hotell fanns det nämligen en korg fylld med helt enorma tallkottar. Personalen berättade att de kom från ett speciellt träd en bit upp i backen. Så vi satte oss i bilen och snurrade några varv i ett bostadskvarter innan vi stannade och frågade några damer om de visste var det där trädet fanns någonstans. Självklart visste de det och det var bara runt hörnet på en vanlig villatomt.
När vi stannade stod en kvinna vid grinden och arrangerade kottar i korg. Vi frågade om vi fick gå in och titta på trädet, vilket gick alldeles utmärkt. Trädet låg bakom huset och såg ut som en vanlig fin tall, men det var fullt av de där stora fina kottarna, som var vääldigt tunga och jag var allt lite rädd för att få en i huvudet när jag gick nedanför.
Ville ta med mig massor av kottar hem till Sverige, men de hade nog inte kommit igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Sydney, där de är livrädda för växtdelar från andra länder. Trädet är förresten en Coulter Pine och härstammar från Californien och jag har för övrigt en liten hangup på kottar.
Efter det lilla äventyret var det dags att svalka sig eftersom det var rigtigt hett, men samtidigt väldigt blåsigt. Vi försökte lägga oss vid strandkanten, men det blåste upp så mycket sand på oss så vi gick och lade oss på några träbänkar en bit upp på stranden där det var lä. Det blev även några snabba men uppfriskande dopp i det mjölkiga iskalla glaciärvattnet och sedan en lång stund i solen.
Sen begav vi oss även denna dag upp på Mt John.Vi blev varnade för att det blåste mycket där uppe och hade vi haft en högre bil hade vi inte fått köra upp på berget. Ovan syns berget nerifrån byn, bakom vårt hotell och på andra bilden från helt andra sidan, där bilvägen går.
När vi hade stannade på parkeringan vågade jag först inte gå ur bilen av rädsla för att dörren skulle blåsa upp och orsaka skada på mig eller hyrbilen, men till slut lyckades jag trycka upp dörren och höll på att blåsa bort när jag stängde den!
Vi tog oss upp till caféet och observatoriet och fick höra att det blåste nästan 110 km/h vilket är ungefär 30 m/s och att det skulle bli värre och värre upp till 120 km/h, vilket tydligen innebär orkan! Jösses alltså!
Vi var där uppe en stund, tills en tjej på caféet rådde oss att köra ner eftersom de skulle stänga av vägen som ledde upp på berget. Det var en skakig färd ner, och jag var glad när vi var nere på platt mark igen.
Sen blev det en snabb kinesisk take away i bilen då vi lämnade Lake Tekapo bakom oss och forstatte mot Christchurch.
Ibland var det extra fint längs med vägen så vi stannade och fotade. På ett ställe var det ett gäng killar som hoppade ner i en flod från den höga bron. Sen flöt de en lång bit med strömmen innan de kunde komma in till strandkanten igen.
När vi började närma os Christchurch satt jag med näsan i kartboken och lyckades guida oss till ett B&B som lät bra i Lonely Planet, men det hade precis blivit fullbokat, så vi fick tipset om ett annat på nästa gata. Där fanns det plats och vi valde ett jättefint och mysigt rum innanför fönstret uppe till vänster på bilden nedan.
Jag avnjöt en efterlängtad dusch till tonerna av en övande säckpipeorkester från en närbelägen park. Sen promenerade vi ut i kvällen, men kom bara en liten bit längre ner på gatan där vi hittade en belgisk restaurang. Där blev det rejäl middag, men eftersom det tog så lång tid att få in den vågade vi inte beställa dessert där, så vi gick ut i mörkret och lyckades hitta ett riktigt fint ställe där vi beställde in en av de bästa desserter jag smakat i hela mitt liv. Karamelliserad citronpaj med limesorbet, vallmokex och något mer jag inte minns. Men det var såå underbart och måste återskapas!
Sista kvällen i Nya Zeeland kunde inte fått ett mycket bättre avslut än så!

28 maj 2011

Dag trettiosex- Lake Tekapo och Mt John

Vi lämnade motellet och åkte till ett litet café för att äta frukost. Sen gick vi till en antikaffär på andra sidan gatan och kikade på en massa gamla trevliga saker, men inget fick följa med oss på vår fortsatta färd norrut.
Jag tror jag somnade i bilen, men vaknade så småningom i lilla Fairlie där vi fick för oss att vi skulle fika. Vi hittade trevliga Fairlie Bakehouse på genomfartsvägen och beställde kaffe och kaka.
Som vanligt tog jag en citronmarängpaj, det gör jag nästan alltid om det finns, älskar det!
De hade också något konstigt slags bakverk som såg ut som en liten limpa eller jättestor bulle med ett jack i mitten som var överfyllt med grädde och sylt. Jag förstod inte vad man skulle ha den till eller hur många som var tänkta att dela på den och inte vågade jag fråga heller.
På gatan brevid oss satt en fin liten farbror med fluga och spelade dragspel med ett soligt leende på läpparna.
Sen blev det fortsatt färd genom Burkes Pass. Vi stannade och fotade lite här och där, men till slut var vi äntligen framme vid lake Tekapo, en stor mjölkigt blå sjö mitt på sydön.
Där slängde vi in våra väskor på ett hotellrum och traskade sen ner till Church of the Good Shepherd som har perfekt läge vid sjön. Kyrkan är byggd 1935 och alltså inte alls så gammal som man skulle kunna tro när man tittar på den. På gaveln som vetter mot sjön finns ett stort fönster så att man har magnifik utsikt över landskapet om man står vid altaret.
Sen körde vi upp på Mt John, ett berg precis brevid sjön, där det finns ett rymdobservatorium som bland annat anordnar nattliga stjärnskådningsturer. Det fanns också ett café där vi tog varsin soppa till lunch och tittade på den härliga utsikten över sjön. Att den är så mjölkig beror på finmalet berg som följer med smältvatten från omgivande glaciärer ut i sjön.
Sen körde vi ner till byn igen för att boka in oss på en nattlig stjärnskådning på observatoriet. Utsikterna var väl inte så goda eftersom det var ganska molnigt, men de bad oss komma tillbaka när det började närma sig.
Så vi tog det lite lugnt ett tag och gick sen till en japansk restaurang för middag. När vi gick tillbaka till bokningsstället fick vi reda på att det inte skulle bli någon tur den kvällen. L blev jättebesviken, men det var ju inte mycket vi kunde göra åt de olyckliga omständigheterna.Ddet var ungefär allt som hände den dagen.

23 maj 2011

Dag trettiofem- Fågelskådning i Dunedin och Moeraki Boulders

På morgonen gick vi direkt till i-siten och bokade in oss på pingvintur och albatrosstur. Sen gick vi till ett café för att äta frukost. Som vanligt blev det en panini och sojalatte, min standardfrukost i NZ.
Sen hämtade vi vår bil och körde ut på Otago-halvön öster om Dunedin. Där var det himla fint och vägen vindlade längs med vattenbrynet i nästan en timme innan vi kom fram till Penguin Place. Vädret var soligt och fint, men det blåste en del.

Först fick vi kika på deras pingvinsjukhus där de tar hand om skadade och utsvultna pingviner. Det är tydligen väldigt många pingviner som svälter eftersom haven är så utfiskade. Stackare!
Sen fick vi gå ut i det skyddade området för att spana på de vilda pingvinerna. Vi gick i halvt underjordiska gångar som var överbyggda med en träkonstruktion och täckta med kamouflagenät. Man hade alltså huvudet ungefär en halv meter över marken och kunde kika ut genom glipor på diverse ställen.
Vi spanade in runt fem pingviner på bara en meters håll där de låg och vilade i skuggan. Arten vi såg heter Yellow Eyed Penguin och vid turens slut fick vi även sen en blå pingvin som låg och ruvade på sitt ägg i en pingvin-holk. Den blå pingvinen är den minsta pingvinarten och är bara ca 30 cm hög och jättesöt. I övrig var det väldigt vackra omgivningar.
Efter pingvinturen körde vi några minuter till Taiaroa Head, längst ut på halvön. Där blåste det riktigt mycket. På Taiaroa Head ligger Royal Albatross Centre där man kan se albatrosser.
Vi började med lunch i deras café, sen berättade en guide lite information om fåglarna vartefter vi fick gå en bit till ett utkikshus längst upp på kullen. Det var inomhus med fönster åt tre håll. Därifrån såg vi flera albatrosser som låg och ruvade på äggen som snart skulle kläckas. Ett hade redan kläckts, men ungen gick inte att skymta under sin förälder.
Vi stod länge och tittade på de ruvande fåglarna, men precis innan det var dags att gå fick vi änligen se en flygande albatross i änden av kullen. Den bara hängde på vinden en bit ovanför marken och ibland försvann den ner bakom kullen, ut ur vårt synfält, men helt plötsligt seglade den upp mot oss så att vi fick se den på bara tio meters håll! Den var så himla stor och hade jättestora fötter. Superfin var den och jag är så glad att vi hade sån tur som fick se en flyga!
Nöjda och glada körde vi in mot Dunedin igen för att avverka några butiker och en kaffe på Starbucks innan vi körde vidare norrut. Ovan syns tågstationen i Dunedin som sägs vara den mest fotograferade byggnaden i NZ, så jag tänkte att jag kunde göra mitt till för statistiken.
På vägen stannade vi vid Moeraki Boulders, som är stora runda stenbumlingar, som ligger utströdda på en strand och bara kan nås vid lågvatten, så vi hade tur. Där hoppade vi runt och lekte lite innan det var dags att fortsätta färden.
Det började bli kväll och efter ett tag stannade vi och köpte mackor som vi tog med oss till en jättefin rastplats vid en flod där vi kunde njuta av solnedgången.
Efter några timmar hade vi kommit till Timaru där vi tog in på ett motell. Vi lånade Public Enemies i receptionen och fick på så vis en trevlig filmkväll med te och tre bitar lösgodis!

16 maj 2011

Dag trettiofyra- Den långa vägen till Dunedin

Vi vaknade och var rysligt trötta, så jag ringde receptionen och frågade om vi kunde få checka ut en timme senare, vilket gick alldeles utmärkt!
Väl ute från hotellet åkte vi in till stan för att luncha på en thailändsk restaurang. Det var dock ingen kulinarisk fullträff så vi gick vidare till Starbucks för att dricka kaffe och möta våra svenska vänner. Vi satt en stund och pratade om allt möjligt innan det till slut var dags att gå vidare och så småningom säga hejdå till varandra. Det var tråkigt, för de var så himla trevliga och jag hoppas vi får träffa dem när de kommer tillbaka till Sverige igen.
Sen satte vi oss i vår bil och körde. Strax utanför Queenstown stannade vi till på ett bungyställe och kollade när några hoppade. Det var nästan folktomt för att det blåste så kraftigt, så det var nog bara två personer som hoppade. Jag vågade inte hoppa, hade nog blåst bort då. Men jag köpte en t-shirt i alla fall.
Sen körde vi vidare väldigt länge, stannade bara lite snabbt i Alexandra för energipåfyllning och godisinhandling. Hittade bland annat de fina rymdpinnarna ovan.
När det började skymma var vi äntligen framme i Dunedin, på sydöns östkust, och förutom Wellington den största staden vi varit i på NZ, och tro det eller ej men de hade faktiskt något som kunde liknas vid ett uteliv. På en söndagkväll dessutom! Flera restauranger och barer var öppna och folk satt på uteserveringarna. Förklaringen ligger nog i att Dunedin är en studentstad. Från första stunden vi rullade in i staden kände jag att jag gillade den.
Vi letade upp ett fyrstjärnigt hotell, där vi fick ett nytt fräscht rum som tyvärr gick helt i beige, hade utsikt mot en vägg och hemsk lysrörsbelysning i badrummet. Men väldans högt i tak. Man kan stå ut med det mesta när man bara ska bo en natt.
Sen gick vi ut för att leta upp någonstans att äta. På vägen gick vi förbi en bio som skulle visa Black Swan 50 minuter senare, så vi bestämde oss för att försöka hinna se den och fick väldigt brått att hitta ett matställe. Som tur var hittade vi ett på andra sidan gatan. Det hetta Etrusco at the Savoy och var ett stort vackert italienskt ställe inrymt i en gammal hotellrestaurang. Vi beställde pasta som praktiskt nog kunde fås i olika stora portioner. Maten var mumsig men vi fick springa till bion för att komma i tid. Jag tyckte att filmen var läskig och satt på helspänn hela tiden, men den var lite fin också. Överlag tyckte jag att den var ganska dålig, men popcornen var supergoda.
Efter bion gick vi till en bar för att ta en mojito, men eftersom limen var slut tipsade bartendern om en annan drink baserad på vodka, som var smaksatt med deras speciella frukt feijoja, blandat med sodavatten och gurka. Den var verkligen ingen hit, då den smakade precis som jenka/liniment.
Efter den upplevelsen vågade vi inte prova något mer så vi gick istället på en liten nattlig sightseeing och sedan tillbaka till hotellet och sov.