Min verklighetsflykt

Ibland känner jag att jag skulle kunna stanna hemma en hel dag och bara sminka mig, klä mig i dekadenta åtsittande plagg, lägga håret i mjuka vågor och låtsas att jag är en gammal filmstjärna. Stå framför spegeln och måla läpparna eldigt röda och klistra fast långa svarta lösögonfransar, som får en att se sådär släpigt trött ut. Jag vet att det är extremt ytligt och verklighetsfrånvänt. Men jag har så länge jag kan minnas alltid haft ett väldigt stort behov av att fly från verkligheten. Har helt enkelt inte tyckt att verkligheten runt omkring mig varit särskilt kul. Har inte gillat sånt som andra gillat och har aldrig någonsin känt att jag passar in någonstans. Det är därför jag tycker så mycket om att vara själv. Då kan jag göra precis vad jag vill, hur jag vill utan att någon lägger sig i. Till och med när jag är hemma med min man är jag mycket själv, fast aldrig ensam, och det är nog den bästa känslan. Dessutom kan jag bara ropa på honom när jag vill att han ska ta bilder på mig. Bilder jag kan titta på när jag är gammal och grå och tänka att jag såg trots allt inte så pjåkig ut när jag var ung.