Ja, må han leva uti hundrade år!

I tisdags fyllde min kära älskade stiliga man 30 år. Det firades såklart med pompa och ståt. Jag inledde morgonen med ett trumpetsolo... eller nej, det gjorde jag inte alls. Men jag sjöng Ja må han leva (och jag hoppas verkligen att han blir minst hundra år) och bar in en bricka med nygräddade våfflor, sylt och grädde till en sovande och helt ovetande man. Våfflor är för övrigt det bästa han vet.
Det är helt otroligt vad länge vi har känt varandra nu. Han var bara några månader över tjugo när vi träffades första gången. Då var jag inte ens fyllda sjutton.

Efter våffelfrukosten var det arbetsdag som vanligt. När vi kom hem på eftermiddagen snackade vi om att gå ut och äta eller gå och handla för att laga något. Bara ha det lite trevligt sådär. Men så ringde det på dörren och de två första överraskningsgästerna dök upp, blåsandes i tutor. Sen ringde det igen, och igen och det var som att det aldrig ville ta stopp. Till slut var vi en samlig på femton kaffesugna pratglada själar som trängde ihop oss i vardagsrummet så gott det gick och mumsade i oss större delen av prinsesstårtan ovan. Det var rackarns trevligt och mättande! Tack alla ni som kom och firade Lukasz stora dag!