Efter frukost på ett café bestämde vi oss för att åka och leta upp ett särskilt träd. I lobbyn på vårt hotell fanns det nämligen en korg fylld med helt enorma tallkottar. Personalen berättade att de kom från ett speciellt träd en bit upp i backen. Så vi satte oss i bilen och snurrade några varv i ett bostadskvarter innan vi stannade och frågade några damer om de visste var det där trädet fanns någonstans. Självklart visste de det och det var bara runt hörnet på en vanlig villatomt.
När vi stannade stod en kvinna vid grinden och arrangerade kottar i korg. Vi frågade om vi fick gå in och titta på trädet, vilket gick alldeles utmärkt. Trädet låg bakom huset och såg ut som en vanlig fin tall, men det var fullt av de där stora fina kottarna, som var vääldigt tunga och jag var allt lite rädd för att få en i huvudet när jag gick nedanför.
Ville ta med mig massor av kottar hem till Sverige, men de hade nog inte kommit igenom säkerhetskontrollen på flygplatsen i Sydney, där de är livrädda för växtdelar från andra länder. Trädet är förresten en Coulter Pine och härstammar från Californien och jag har för övrigt en liten hangup på kottar.
Efter det lilla äventyret var det dags att svalka sig eftersom det var rigtigt hett, men samtidigt väldigt blåsigt. Vi försökte lägga oss vid strandkanten, men det blåste upp så mycket sand på oss så vi gick och lade oss på några träbänkar en bit upp på stranden där det var lä. Det blev även några snabba men uppfriskande dopp i det mjölkiga iskalla glaciärvattnet och sedan en lång stund i solen.
Sen begav vi oss även denna dag upp på Mt John.Vi blev varnade för att det blåste mycket där uppe och hade vi haft en högre bil hade vi inte fått köra upp på berget. Ovan syns berget nerifrån byn, bakom vårt hotell och på andra bilden från helt andra sidan, där bilvägen går.
När vi hade stannade på parkeringan vågade jag först inte gå ur bilen av rädsla för att dörren skulle blåsa upp och orsaka skada på mig eller hyrbilen, men till slut lyckades jag trycka upp dörren och höll på att blåsa bort när jag stängde den!
Vi tog oss upp till caféet och observatoriet och fick höra att det blåste nästan 110 km/h vilket är ungefär 30 m/s och att det skulle bli värre och värre upp till 120 km/h, vilket tydligen innebär orkan! Jösses alltså!
Vi var där uppe en stund, tills en tjej på caféet rådde oss att köra ner eftersom de skulle stänga av vägen som ledde upp på berget. Det var en skakig färd ner, och jag var glad när vi var nere på platt mark igen.
Sen blev det en snabb kinesisk take away i bilen då vi lämnade Lake Tekapo bakom oss och forstatte mot Christchurch.
Ibland var det extra fint längs med vägen så vi stannade och fotade. På ett ställe var det ett gäng killar som hoppade ner i en flod från den höga bron. Sen flöt de en lång bit med strömmen innan de kunde komma in till strandkanten igen.
När vi började närma os Christchurch satt jag med näsan i kartboken och lyckades guida oss till ett B&B som lät bra i Lonely Planet, men det hade precis blivit fullbokat, så vi fick tipset om ett annat på nästa gata. Där fanns det plats och vi valde ett jättefint och mysigt rum innanför fönstret uppe till vänster på bilden nedan.
Jag avnjöt en efterlängtad dusch till tonerna av en övande säckpipeorkester från en närbelägen park. Sen promenerade vi ut i kvällen, men kom bara en liten bit längre ner på gatan där vi hittade en belgisk restaurang. Där blev det rejäl middag, men eftersom det tog så lång tid att få in den vågade vi inte beställa dessert där, så vi gick ut i mörkret och lyckades hitta ett riktigt fint ställe där vi beställde in en av de bästa desserter jag smakat i hela mitt liv. Karamelliserad citronpaj med limesorbet, vallmokex och något mer jag inte minns. Men det var såå underbart och måste återskapas!
Sista kvällen i Nya Zeeland kunde inte fått ett mycket bättre avslut än så!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar