Dag trettiotre- Hisnande och härligt i Queenstown

Efter en lång lång sovmorgon gick vi till ett litet café på bryggan nere vid hamnen. Där avnjöts bagles, kaffe och fin utsikt.

Den fina ångaren TSS Earnslaw ville vi åka med, men det blev aldig av. Fast det var trevligt att bara titta på den.

Sen vandrade vi runt i några trevliga små butiker och tog det lugnt i solen.
På eftermiddagen åkte vi på tur med en jet-båt. L ville äventyra lite eftersom han inte hoppade fallskärm. Vi fick först åka buss en bit ut ur stan, till Shotover River. Där väntade en halvtimmes gastkramande båttur där vi flög fram bara en hårsmån från klippväggarna och gjorde 360 graders spinnar och annat skoj.

Det var jättevackert i kanjonen och tyvärr kunde man ju inte ha kameran med sig ombord. Vi blev knappt blöta alls, trots att båten skvätte och stänkte åt alla håll.
Efteråt åkte vi tillbaka till stan och gick till hotellet, där vi lade oss på sängen och somnade. Det räckte visst inte med sovmorgon.

Senare mötte vi upp det svenska paret vi lärde känna dagen innan. Vi gick till en restaurang mitt i stan och käkade pasta och hade det trevligt.
Efteråt gick vi alla fyra till vårt hotell där vi hoppade ner i den varma poolen under den stjärnbeströdda himlen.
Kvällen avrundades på vårt hotellrum med chips och The Doctors' Riesling, som blivit utsett till NZ bästa vita vin 2010. En perfekt avslutning på en perfekt dag!

Dag trettiotvå- Fallet från himlen och ner till Queenstown

Så fort vi checkat ut fån motellet tog vi oss ner till i-siten för att höra oss för om möjligheten att hoppa fallskärm under dagen. Damen bakom disken ringde till arrangörerna och meddelade att jag kunde få plats att hoppa om vi körde ut till flygplatsen omedelbums! Vi hade inte ens hunnit äta frukost, men jag ville så gärna och tio minuter senare var vi ute på Skydive Wanaka där jag fick välja hopphöjd och se en kort informationsfilm om hur hoppet går till. Jag valde att hoppa från den högsta höjden, 15.000 fot, som innebär 60 sekunders fritt fall innan fallskärmen vecklas ut.

Så fick jag på mig overall och sele och fick träffa min stranger Jeff (ställets slogan är Strap yourself to a beautiful stranger). Jag hann även bekanta mig med ett mycket trevligt svenskt par som också skulle hoppa.

Sen fick vi gå ombord på det lilla flygplanet och snart hade vi luft under vingarna. Jeff pekade ut allt vi kunde se nedanför och det var fantastiskt vackert med de bergkantade turkosa sjöarna. Vi såg till och med ända till Queenstown. När det började närma sig spännde Jeff ihop oss tightare än tight och jag tog på mig mössa, skyddsglasögon och handskar. Vi var sist ut ur planet och han frågade om jag var nervös, jag sa nej och han svarade att jag var helt crazy. Sen hasade vi oss fram och satte oss med dinglande ben i flygplanets öppning, gjorde den rätta hoppositionen och så var det bara luft luft luft! Haha! så härligt och häftigt det var. Vilken frihetskänsla och ett underbart pirr i magen av lycka. Galen utsikt, blås i öronen och jag minns att jag var lite orolig över att mina skor skulle blåsa av. Vissa tror att de ska dö, medan vissa är rädda för att tappa skorna. Så är det bara.

Sen vecklades den knallrosa kalasfina fallskärmen ut och det blev tyst och lugnt. Vi fingled och pratade om allt vi såg. Landningen gick så smidigt så vi kunde stå upp hela tiden. Sen var jag, trots att jag kommit ner på marken, helt upprymd och uppe i det blå resten av dagen!

L var stationerad på mark hela tiden och när jag kom ner pratade vi lite mer med det svenska paret och bestämde att vi skulle ses på kvällen i Queenstown.
Vi lämnade flygplatsen och åkte in till Wanaka igen för att få i oss lite frukost innan vi körde vidare.

Färden till Queenstown tog bara en dryg timme och såhär fint var det när vi började närma oss.
När vi kom fram gick vi direkt till i-siten och fick hjälp med att boka hotell. Kravet var fin utsikt och pool, vilket vi fick på Rydges, precis vid strandkanten.

När vi kom dit installerade vi oss gensat i bubbelpoolen och njöt av det varma vattnet i den något kyliga luften. Senare blev den en bit mat i hotellbaren.

Sen gick vi de få minuterna till centrum i jakt på en bar. Det härliga med Queenstown är att de faktiskt har ett utbud till skillnad från de flesta andra städer i NZ. Till slut hamnade vi på en skybar med öppen spis och efter en stund med en pineapple mojito i handen fick vi sällskap av våra nya svenska vänner. Efter ett tag gick vi vidare till en irländsk pub och sist till ett fullpackat högljutt uteställe. Innan hemgången tryckte vi i oss varsin pizzaslice som vi köpte i ett hål i väggen.
Vi hade en supertrevlig kväll och det var väldigt skönt att spendera en kväll någon annanstans än på ett hotellrum.

Dag trettioett- Helikopter och vägen till himmelriket

Vi vaknade till strålande vackert väder, vilket gjorde mig en aning bitter över att vi tagit glaciärtrekken dagen innan istället för denna vackra dag.

Eftersom vi ville se glaciären i det fina ljuset körde vi dit och promenerade de två kilometrarna till basen, knäppte en massa bilder och gick sen tillbaka till bilen.

Sen körde vi tillbaka till byn för att äta frukost, som istället blev en lunch bestående av pasta carbonara. Medan vi satt där och tryckte i oss allt det goda bestämde vi oss för att göra en helihike, vilket innebär att man åker helikopter över glaciären och får göra en snowlanding på toppen.

Vi tog den mest omfattande turen och mindre än en halvtimme senare hoppade vi in i den röda helikoptern som tog oss upp längs med Franz Josef Glacier och landade på den snötäckta toppen.

Det var helt underbart! Gnistrande vit snö, varm luft och snötäckta bergstoppar så långt ögat nådde. Vi gick runt där uppe en stund innan det var dags att åka vidare.

Turen fortsatte sedan med att vi rundade Mount Cook, Nya Zealands högsta berg och sen åkte vi ner längs med Fox Glacier som ligger strax söder om Franz Josef.

Vi åkte förbi dalens vackra gröna regnskogsklädda sluttningar, som gav en känsla av att man var på väg till Jurassic Park-ön. Allt som allt varade turen en dryg halvtimme, men minnena sitter i desto längre.
När vi kom tillbaka till byn hoppade vi in i bilen och körde vidare söderut. När vi passerat byn vid Fox Glacier tyckte L att vi skulle plocka upp ett par liftare och innan jag hann säga något stannade han och började göra plats för två fransmän i baksätet. Liftandet var det enda sätt de tog sig runt på i Nya Zealand och tydligen funkar det väldigt bra där. Sen väntade en lång biltur med tillfälliga stopp för att sträcka på benen och fotografera.

Vi var på väg till Wanaka som ligger vid södra änden av Lake Wanaka. När vi kom till norra änden av sjön trodde jag på allvar att vi kommit till himmelriket. Så obeskrivligt vackert var det och känslan går tyvärr inte att fånga på bild. Det var så att man ville gråta av lycka.
När vi väl kom fram till Wanaka var det skymning och vi släppte av våra fripassagerare. Själva letade vi upp ett strandnära motell med balkong och underbar utsikt över sjön. Sen gick vi till en restaurang där jag beställde in en farligt god hot smoked salmon salad. Resten av kvällen hände inte mycket mer än att vi körde ett gäng tvättar i motellets superdupersnabba maskiner med inbyggd torkfunktion.

Dag trettio- Franz Josef Glacier

Paninifrukost intogs på ett café i Hokitika och efter en liten runda på stan körde vi vidare söderut. Vattnet i alla floderna vi passerade blev mer och mer isblått och såg fantastiskt inbjudande ut, men man kunde ana att det nog var ganska kallt.
Strax efter lunch var vi framme i Franz Josef, en liten by några kilometer från glaciären. Vi gick till i-siten och bokade in oss på en halvdags glaciärtrek. Bokade även ett motellrum dit vi åkte för att lämna våra väskor. Sen blev det hamburgerlunch på ett litet hak brevid trek-arrangören. Vi blev dock allt mer tveksamma över vad vi gett oss in på eftersom regnet bara tilltog minut för minut. Men vi bestämde oss ändå för att köra på och gick till arrangören där vi utrustades med regnkläder, grova kängor, varma strumpor, mössa, vantar och kramponger (isdobbar till skorna).
På grund av det dåliga vädret var vi bara en liten grupp på åtta personer och två guider som åkte iväg med buss. När vi parkerat väntade en kort promenad genom regnskog innan vi kom ut på den stora stenslätten framför glaciären. Då var det tydligen två kilometer kvar till basen på glaciären och det tog en stund att vandra dit på grund av terrängen, regnet och de tunga kängorna. Väl framme vid basen väntade en tung uppförsbacke-etapp på den grusklädda glaciärfronten. Det regnade väldigt mycket och man såg inte så bra för man behövde ha luvan uppe, vilket gav en tunnelseende.

Precis innan den bara isen började stannade vi och snörade på oss våra kramponger. Bilderna blev som synes inte bra eftersom kameran låg i en vattentät plastpåse.
Sen var det bara att traska på, ett steg i taget, men tungt nedtramp för att få grepp om isen. Vi gick upp för istrappor och kröp genom trånga isgrottor och klättrade genom hål i isväggarna. Det var häftigt och man blev fort varm, så vantarna fick åka av. Vi gick lite upp och ner och hit och dit och tittade in i en spricka på den vackra djupt blå isen. Om det är fint väder stannar man en stund på en platå och njuter av läget, men vi begav oss nedåt igen och vandrade över stenslätten och genom skogen tillbaka till bussen.
När vi var tillbaka i byn igen och lämnat tillbaka all utrustning gick vi till en mysig restaurang och pustade ut. Det hade trots vädeleken varit ett kanonäventyr som vi inte hade velat missa. Till middag beställde vi anklår med kumara, palsternacka och andra goda tillbehör.
I biljettpriset för glaciären ingick även inträde till Franz Josef Glacier Hot Pools dit vi kom en halvtimme innan de stängde. Det var mycket mysigare än Hanmer Springs. Fast så var det också mörkt och knappt några människor närvarande. Vi han precis prova alla pooler innan vi var tvugna att gå upp oh lämna stället.
Resten av kvällen spenderades som vanlig framför teven på motellrummet.

Dag tjugonio- Arthurs Pass och Castel Hill

Vi spenderade natten på samma B&B som natten innan och åt frukost med samma trevliga engelska par på morgonen. Sen gick vi en runda på stan innan vi äntligen kunde hämta bilen och lämna Greymouth bakom oss för att upptäcka fler fantastiska saker på Nya Zealand. Jag tycker bilden ovan är så fin för man kan riktigt se hur fort det går.

Vi hade bestämt oss för att köra inåt landet genom Arthurs Pass och sen tillbaka ut mot havet igen. Det finns nämligen inte så många vägar i NZ så ibland får man helt enkelt vända om man inte vill köra dit vägen leder. Vädret var strålande och utsikterna magnifika. Vi stannade och fotade nästan hela tiden.

Vid en rastplats med utsikt över avancerad ingenjörskonst stötte vi på ett helt gäng med Kea-fåglar, en väldigt orädd papegojart som bara finns i bergen i NZ. De gillar tydligen att gnaga på bildäck och gummit runt bildörrar och allt möjligt konstigt.
Sen körde vi vidare och efter en stund var vi framme i Arthurs Pass Village där vi delade på en pizza på restaurangen "The Wobbly Kea".

Sen körde vi vidare igen och såg häftiga berg på vägen. Vilka färger!

Efter ett tag var vi äntligen framme vid Castel Hill där man tydligen spelat in några scener till en Narnia-film.
Det är en i grunden ganska tom och karg kulle där en massa stora stenbumlingar ser ut att ligga utslängda och fascinerar en med sina enorma proportioner och runda former.

Vi sprang runt som små sockerstinna barn på julafton och klättrade och kröp och hoppade tills vi var alldeles slut. Det var verkligen superhäftigt.

Så bar det till slut av västerut igen. Vi var dock så trötta efter allt spring så vi stannade till på samma restaurang som tidigare i Arthurs Pass Village för att fylla på med lite espresso.
Väl framme vid havet igen körde vi till Hokitika och tog in på ett hotell. När solen gått ner och det blivit mörkt körde vi till en glow worm dell som vi sett skyltar till på vägen in i staden. Från parkeringen ledde en stig en liten bit in i skogen där man kunde ställa sig vid ett räcke och titta på klippväggar som blev mer och mer fyllda av små ljuspunkter till lysmaskar. Det såg ut som ett stjärnbestrött himlavalv och var så sagofint!
När vi kom tillbaka till stan igen var klockan inte mycket men alla restauranger hade stängt och det var helt dött. Vi lyckades dock hitta en öppen bensinmack där vi kunde köpa snabbnudlar och chips. Så spenderade vi helt enkelt resten av kvällen på hotellrummet med att koka nudlar och titta på tv.